Kaisa Rönkkö: ”Universiteten bevarar inte det förflutna bara för det förflutnas skull. De bevarar det som vi vill bevara, nu och i framtiden”
Sibelius-Akademins dekan Kaisa Rönkkös tal vid publik den 12 juni 2026.
Bästa utexaminerade, närstående, kollegor
Universitetets uppgift är inte att få så många studerande som möjligt att utexamineras inom utsatt tid. Universitetets uppgift är att från en generation till en annan överföra kunskap, färdigheter, bildning och förståelse, förmågan att misstänka och ifrågasätta, att betrakta på ett annorlunda sätt. Att göra och tänka sådant som man ännu inte har gjort och tänkt.
Det är en exceptionell uppgift. En uppgift som aldrig ens bör bli klar.
Som studerande är ni inte skyldiga universitetet att utexamineras inom utsatt tid, även om nyhetsrubrikerna föreslår det. Som studerande är ni skyldiga vår ärevördiga akademiska tradition att ta emot något som är gemensamt för oss alla, utveckla det, dela med er och i sinom tid föra det vidare.
Att utexamineras är mer än att ta emot en examen, det är att ansluta sig till en global gemenskap som stöder vår mänsklighet och som har fortsatt diskussionen i över tvåtusen år. Diskussionen om vad som är sant, vad som är gott, vad som är vackert, vad som är rättvist och vad människovärde betyder.
Ni är varmt välkomna med i vår gemenskap. Men vad ska ni göra med de kunskaper, färdigheter och friheter som har anförtrotts er?
**
Ordet ”akademi” härstammar från den plats där Platon undervisade för nästan två och ett halvt tusen år sedan. Platsen, ”Akademeia-lunden”, var uppkallad efter antikens mytiske hjälte Akademos. Det var ett trädgårdsliknande område där det växte olivträd. Där fanns promenadstigar, gymnastikplatser och helgedomar. Den akademiska traditionen började med människor som promenerade tillsammans medan de diskuterade, debatterade, ställde frågor och tankade näring för både kropp och själ. Framför allt var akademin alltså en gemenskap. En gemenskap som trodde på att sanningen är värd att söka och att kunskapen i slutändan är till för det gemensamma bästa.
Ni ärver inte heller bara kunskapen, utan en plats i en gemenskap som eftersträvar förståelse för det gemensamma bästa. Akademins arv är inte en samling teorier och svar. Det är förmågan att ställa frågor.
Kanske är det därför universiteten har bevarats? Inte för att världen har förblivit densamma, utan för att världen fortsätter att förändras. Människan har alltid behövt kunskap, förgången och ny, och vi behöver hela tiden mer kunskap.
Vi behöver frågeställare och frågor.
Sokrates levde i en tid då demokratin i Aten vacklade.
Platon såg sin lärare Sokrates dömas till döden för att han vågade ställa svåra frågor.
Augustinus forskade och skrev när det romerska riket upplöstes.
År 1348 gick pesten genom Europa. År 1957 förändrade reformationen hela kontinenten. År 1914 bröt världskriget ut. År 1939 var en hel generation tvungen att fråga sig om bildningen, friheten och människovärdet skulle bevaras. År 1962 höll världen andan på gränsen till ett kärnvapenkrig. I dag har vi våra egna osäkerheter och omvälvningar, våra egna frågor och vårt eko.
Varje generation har tvingats leva med osäkerhet.
Varje generation har varit tvungen att fråga vad det lönar sig att bevara.
Och just här finns universitetets betydelse och uppgift.
Universiteten bevarar inte det förflutna bara för det förflutnas skull.
De bevarar det som vi vill bevara, nu och i framtiden.
Tankefrihet.
Strävan efter sanning.
Bildning.
Konstens och vetenskapens frihet.
Människovärde.
Ansvar för varandra.
Dessa saker förvaras inte i universitetsbyggnader eller bibliotek.
De bevaras i oss människor.
**
En av paradoxerna med att utexamineras är att ju mer man lär sig, desto tydligare ser man hur mycket det ännu finns att lära sig. Ju mer man förstår sig på målande, desto tydligare ser man också hur komplicerat det är. Jag hoppas att ni också tydligt ser att ni inte är ensamma.
I dag firar vi ert stora arbete! Men oroa er inte om allt inte är klart. Allt kan inte vara klart än. Utexamineringen ska inte vara diskussionens slutpunkt, ögonblicket då saker och ting är klara. Utexamineringen är en inbjudan att delta i diskussionen tillsammans med andra, som en fullvärdig medlem av vårt akademiska samfund.
**
Vad är det för lång kedja ni idag får äran att ansluta er till?
Sokrates ställer frågor på torget i Aten.
Platon grundar Akademin.
Hildegard av Bingen komponerar, skriver och undersöker världen i en tid då kvinnor sällan fick möjlighet att bli hörda.
Ibn Rushd försvarar förnuftet i Córdoba.
Maimonides söker efter sambandet mellan tro, förnuft och etik.
Dante skriver om världsbilden.
Erasmus förespråkar lärdom.
Galileo lyfter teleskopet mot himlen
Mary Wollstonecraft kräver bildning för alla.
Frederick Douglass gör läskunnigheten till ett instrument för frihet.
Sibelius hjälper nationen att hitta sin egen röst.
Edith Södergran skriver för en värld som ännu inte finns.
Hanna Arendt frågar vad som händer när folk slutar tänka.
Arendt lämnar en fråga till oss som kanske är mer aktuell nu än den var på hennes egen tid: Hur bevarar vi vår förmåga att tänka djupt i en värld där det finns mer kunskap än någonsin?
Hur behåller vi vårt omdöme i en värld som belönar snabbhet?
Hur värnar vi om vår förmåga att bilda oss en egen uppfattning i en tid som pressar oss att välja sida direkt, innan vi hunnit förstå?
Hur kan vi uppmuntra oss själva att lyssna på varandra i en tid då det ofta känns tryggare att ge efter för samstämmigheten eller fly från platsen än att diskutera?
Hur tar vi hand om vår förmåga att tänka själv i en tid då samhället, algoritmer och idéer frestar oss med färdiga svar?
Hur litar vi på varandra så att vi kan säga om någon annan har fel?
Bästa utexaminerade, det finns en plats för er, ni har en uppgift som ligger direkt i bildningsuniversitetets kärna.
Vår framtid är beroende av människor som frågar: Är detta sant? Är det här rätt? Kan man göra det bättre? Vilken typ av värld håller vi på att bygga?
Konsten och vetenskapen har här en särskild uppgift.
**
Idag avlägger ni ingen ed, såsom till exempel läkare, officerare eller präster gör vid sin utexaminering. Jag tycker dock om tanken på en ed; det handlar inte om en uppnådd ställning, utan om ansvar.
Den kunskap som anförtrotts läkaren gäller människoliv, den makt som anförtrotts officeren gäller säkerhet, det ord som anförtrotts prästen gäller mening, hopp och sanning. Alla dessa förenas av samma fråga: Hur använder jag det som anförtrotts mig?
Bästa utexaminerade, jag föreslår en egen ed för oss. En ed där vi lovar att använda den kunskap, de färdigheter, den frihet och den fantasi vi fått enligt bästa förstånd. Vi lovar att njuta av konstens och vetenskapens frihet. Vi lovar att använda dem för det gemensamma bästa.
Vi lovar att vara konventionella eller experimentella, nyskapare eller bevarare, traditionella eller revolutionära, aldrig tidigare skådade, långsamma eller snabba, försiktiga eller risktagare, allt detta var för sig och samtidigt. Men framför allt lovar vi att vara på det godas sida, vi lovar att var och en på sitt sätt bygga upp det gemensamma bästa.
Idag blir ni utexaminerade som musik- och konstproffs för mycket olika uppgifter och roller. Ni kommer att arbeta inom olika sektorer i samhället och möta olika gemenskaper och krav och möjligheter. Det finns en sak som förenar dem. Ni arbetar med mening. Med sådana saker kring vilka människor bygger upp sin uppfattning om sig själva, om varandra och om världen.
Därför hör konsten hemma vid universitetet och har en självklar plats som en del av den akademiska gemenskapen. Kärnan i konsten är färdigheter och kunskap. Konsten inte bara beskriver eller förklarar världen, den utvidgar den. Den synliggör möjligheter som vi ännu inte kan se. Den öppnar för möjligheten att världen skulle kunna vara mer än den är just nu.
Poeten Edith Södergran skrev. ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”
Jag hör det inte som en inbjudan till egoism, utan till ansvar. Om vi har fått en röst ska vi använda den. Om vi har fått gåvan att tänka, ska vi tänka. Att växa fullt ut är inte bara en gåva till en själv utan till hela samhället. Till oss människor.
Bästa utexaminerade,
I dag ansluter ni er till en gemenskap som har gått från antikens olivlundar till denna sal. En gemenskap som kommer att fortsätta även efter oss.
Inta stolt er plats där.
Tjäna det goda med mod, vishet och glädje. Använd kunskaperna, färdigheterna och friheten på ett ansvarsfullt sätt. Vi litar på er.
Nu är det er tur.
Jag är stolt över er.