Att förbättra utbildningsnivån är inte ett tillräckligt mål för Finland
Världen måste kunna ses ur perspektiv som är främmande för en själv. Detta lyckas inte enbart genom att satsa på kunskapsbaserat lärande.
Finlands rykte som ett spetsland inom utbildning har fått sina törnar. Andelen högskoleutbildade unga vuxna har minskat och ligger numera på medelnivå bland OECD-länderna. Resultaten av Pisa-testen har försämrats i över femton år och skillnaderna i inlärningsresultaten mellan olika elever har ökat. Något måste ändras om vi återigen vill finnas med bland spetsländerna inom utbildning.
När nya inlärningsmål definieras kan de ovan beskrivna indikatorerna dock inte vara våra enda mätare – vi måste i större utsträckning granska hurdant lärande som möjliggör en positiv framtida utveckling. De goda Pisa-resultaten uppnåddes inte genom att sikta på goda Pisa-resultat, utan genom att stödja barnens och ungdomarnas övergripande utveckling till goda människor och ansvarsfulla samhällsmedlemmar. Vad betyder det alltså att vara människa och ha en relation till omvärlden i denna tid och i framtiden?
Komplicerade globala utmaningar tvingar oss att i grunden förändra vårt sätt att uppfatta världen. Kriser kan inte lösas med de värderingar och tankemodeller som har skapat problemen. Vår kontakt med naturen, varandra och oss själva kräver nollställning, och vår syn på verkligheten måste byggas upp på nytt.
Det räcker inte att öka den kunskapsbaserade kompetensen om vi styrs av tankemodeller som blivit skadliga. För att lösa globala problem krävs lärande som tvingar oss att avstå från invanda tankar och överskrida kunskapens gränser. Vi måste betrakta vårt tänkande kritiskt och våga kasta oss in i ett tillstånd av icke-vetande, där vi är beredda att granska världen ur nya perspektiv.
Vår förmåga att se saker ur andra synvinklar sätts dock på prov i vår tid. Vi har svårigheter att leva tillsammans som människor och nationer, eftersom vi bygger upp vår uppfattning om världen med stöd av olika verkligheter. Vi är inte ens överens om validiteten hos vetenskapsbaserade uppfattningar. I en tid då sanningen åsidosatts är det tillåtet att plocka ut endast den forskningsinformation som tjänar ens egna intressen. Vi har svårt att vara oense på ett konstruktivt sätt när det saknas en gemensam grund på vilken meningsskiljaktigheter kan byggas.
Då återstår polarisering. Det är mycket lättare att säga på vilket sätt andra har fel än att föreställa sig ett alternativ där saker och ting skulle vara annorlunda. Men i stället för att fokusera på motsättningar skulle det finnas anledning att uppdatera vår gemensamma syn på världen.
Vår gemensamma världsbild uppdateras inte av sig själv när vi får ny information. Vi människor har nämligen en utmärkt förmåga att ignorera information som inte stöder våra etablerade uppfattningar – det tog ju över hundra år för oss att godkänna Nikolaus Kopernikus och Galileo Galileis solcentrerade världsbild. Därför garanterar inte ens de bästa forskningsrapporterna om tillståndet i världen ensamma en förändring.
Människans inre behov av förändring uppstår först när vi behandlar information erfarenhetsbaserat och informationen väcker emotionella reaktioner hos oss. För att en förändring ska vara möjlig måste vi vid sidan av den vetenskapliga kunskapen se till att vi får skapa och ta del av konst på ett övergripande och upplevelserikt sätt.
Utbildningen och forskningen förväntas erbjuda lösningar på kriser som hotar vår framtid. En förbättring av inlärningsresultaten och utbildningsnivån räcker dock inte som mål om vi inte kan ändra de tankemodeller som lett till problemen. Därför måste ett lärande som är hållbart med tanke på framtiden stärka de färdigheter och den beredskap som hjälper oss att omstrukturera vårt sätt att se på världen och skapar en vilja att agera annorlunda.
Vi behöver en jämlik dialog mellan konst och vetenskap samt mellan olika sätt att uppleva och veta, för att på nytt skapa kontakt med varandra och naturen. För att växa till goda människor och ansvarsfulla samhällsmedlemmar krävs det att vi skakar om tanke- och verksamhetsmodellerna, utvecklar empatiförmågan, har ett erfarenhetsbaserat tankesätt och främjar kreativitet. Inte bara barn och unga, utan även vuxna, måste lära sig samma färdigheter. Kanske särskilt vi vuxna.
Olli-Pekka Heinonen och Kaarlo Hildén
Heinonen är generaldirektör för organisationen International Baccalaureate och Hildén rektor för Konstuniversitetet.