Kaarlo Hildén vid öppnandet av läsåret 2026–2027: ”Att upprätthålla friheten kräver ett ständigt arbete”
Kaarlo Hildén betonade i sitt öppningstal den 10 september 2026 att universitetens rätt att fungera som fria tankens vaggor utmanas från många håll. Det är viktigt att säkerställa att vår egen kultur skapar bästa möjliga grogrund för fantasi, mod och nyfikenhet.
Ärade gäster, bästa medlemmar av Konstuniversitetets gemenskap, kära publik
Jag börjar lite generat med att berätta om mina klädselbekymmer i morse. Till klädetiketten för en rektor hör vissa speciella inslag, som den här rektorskedjan.
Jag funderade på om det är lite cringe att hänga en sån här bling-bling-kedja runt halsen? Och hur går en traditionell maktsymbol ihop med den kritiska syn på strukturer och institutionell makt som präglar konstvärlden och den akademiska världen? Osäkerheten fick mig att läsa på om rektorskedjans historia och symbolik. Jag vill dela med mig av något av det jag lärde mig.
I medeltidens universitetsstäder var studerande och lärare ofta främlingar utan lokala medborgerliga rättigheter. Kanske var de på sätt och vis lika rättslösa som dagens frilanskonstnärer och akademiska visstidsanställda som fastnat i finansieringsansökningarnas ekorrhjul. För att skydda sig mot de lokala härskarnas godtycke organiserade sig medeltidens lärare och studerande i sammanslutningar som kan jämföras med yrkesgillen.
Så lades grunden för universitetens autonomi: gemenskapen förhandlade till sig särskilda privilegier av påven eller kejsaren, varav det viktigaste var privilegium fori, det vill säga rätten till egen intern jurisdiktion.
När rektorn tog på sig rektorskedjan representerade hen inte kungen eller kyrkan, utan lärarnas och de studerandes gemenskap, den fria vetenskapen och konsten.
Till skillnad från biskopens eller feodalherrens makt kom rektorns makt underifrån – från de studerandes och lärarnas egen gemenskap. Rektorns främsta uppgift var att försvara gemenskapen och upprätthålla den interna ordningen.
Samhället har förändrats sedan medeltiden, men rektorns uppgift att försvara den egna gemenskapen och vetenskapens och konstens frihet är fortfarande – rentav alltför – aktuell. Och behovet av att upprätthålla den interna ordningen har inte heller helt försvunnit.
När jag satte mig in i rektorskedjans symbolik insåg jag också att det finns ett budskap i själva dess utformning.
Kedjan påminner om att rektorn bara är en tillfällig länk i en lång bildningstradition. Den påminner också om att varje studerande, varje professor, forskare, lokalvårdare, planerare och sakkunnig är en länk i denna kedja och att de tillsammans bildar den gemenskap som bär Konstuniversitetets namn. Kedjan är inte hel om inte alla dess delar hänger samman.
Här vill jag rikta några ord till Konstuniversitetets nya studerande. Välkomna till vår gemenskap. Var och en av er är en viktig del av kedjan. Gör Konstuniversitetet till ert eget.
Rektorskedjor är i allmänhet tunga, och det är helt avsiktligt. Den här rektorskedjan väger 1,3 kilo. Känslan av tyngd över axlarna är en konkret påminnelse om ämbetets ansvar och skyldigheter. Makt ska inte vara lätt att bära.
Jag kan försäkra er om att känslan av tyngd gör sig påmind i vardagen även utan rektorskedjan, men det är ändå en bra påminnelse.
På tal om ansvar kom jag att tänka på en av de värderingar som Konstuniversitetet fastställde i våras:
”Frihet som värde innebär att vi tryggar konstens, undervisningens och forskningens oberoende och ger utrymme att söka, experimentera och uttrycka sig också på andra sätt.”
Frihet är ett värde som universiteten ursprungligen skapades för att främja. Vid de medeltida universiteten inledde varje studerande sina studier med artes liberales, de fria människornas färdigheter. Det var färdigheter som gjorde människan fri. Inte fri att göra vad som helst, utan fri att tänka självständigt, göra moraliska överväganden och delta i styrningen av gemenskapen.
Den fria människan var den som inte var fången i sina egna tankemönster, utan kunde se världen ur flera perspektiv. Även om de medeltida universiteten fortfarande var djupt knutna till den katolska kyrkan skapade deras skyddade murar en ny typ av intellektuella frizoner i Europa.
Sådana intellektuella frizoner behövs sannerligen i Europa i denna vår intellektbefriade tid.
Universitetens rätt att fungera som vaggor för det fria tänkandet utmanas från många håll. Men det räcker inte att bara bygga murar till skydd mot yttre hot. Lika viktigt är det att rikta blicken inåt och säkerställa att vår egen kultur skapar bästa möjliga grogrund för fantasi, mod och nyfikenhet.
Att upprätthålla friheten kräver att vi ständigt arbetar för att varje medlem av vår gemenskap ska våga tänka självständigt och delta i styrningen av gemenskapen. I en tid präglad av prestationspress, polarisering och allt hårdare värderingar kräver detta stor resiliens av universitetsgemenskapen. När samhällsklimatet blir allt snävare krävs det mod att hålla sinnet öppet och nyfiket.
En kritisk hållning kan övergå i en ovilja att lyssna på andra, och alltför starka krav på samsyn kan verka tystande. Gemenskap kan övergå i inåtvändhet och bubbeltänkande. När vi först förmår ifrågasätta våra egna förutfattade antaganden och öppna oss mot omvärlden är vi redo att utmana varandra och också förändra världen.
Ett utdrag ur våra värderingar:
”Tillit är en förutsättning för känsliga kreativa processer och genuina möten. Vi bygger en gemenskap där människor som ser världen på olika sätt vågar experimentera, lära sig, forska och skapa konst, möta varandra och tryggt hantera även svåra frågor.”
Vår förmåga att förbli kreativa och nyfikna hotas också av att de ungas psykiska hälsa och framtidstro försvagas. Inom SHVS görs varje år över 30 000 bedömningar av vårdbehov på grund av psykisk ohälsa. Antalet ångestdiagnoser har ökat med 40 procent sedan 2023.
Även om de studerandes prestationspress har ökat tror jag inte att det är det faktum att lärandet kräver hårt arbete som i sig orsakar problemen. Bakom ångesten ligger snarare en osäkerhet om vart det arbete man lagt ner leder – vilken mening och betydelse allt slit i slutändan har i en värld som på så många sätt är trasig.
Den här generationen har fått en oskäligt tung uppgift på sina axlar: de måste själva finna ett berättigande för sin existens och föreställa sig världen på nytt så att det känns meningsfullt att anstränga sig för den.
Det är just denna uppgift som vår vision tar fasta på: Konstuniversitetet skapar framtider. Berättelserna vi berättar om oss själva, varandra och framtiden har en enorm kraft. Vår uppgift är att skapa en miljö där berättelser, insikter och idéer som skapar en bättre framtid kan växa fram.
Psykisk ohälsa är en allvarlig sak, men oro och allvar är inte den bästa medicinen. Harvard University genomförde en studie som omfattade över 22 000 unga. Resultaten visade att de ungas välbefinnande ökade mest när de skrattade tillsammans med jämnåriga minst en gång i månaden. De som skrattade tillsammans med andra varje dag hade de högsta genomsnittsvärdena. Att lärarna använde humor i klassrummet hade också samband med ett ökat välbefinnande hos eleverna. Det får mig att inse att jag verkligen borde ha anlitat en komediförfattare för det här talet. Rent statistiskt förbättrar ni bokstavligen er hälsa om ni tvingar fram ett skratt under det här talet.
Det är åtminstone inget att skratta åt att både universiteten och de studerande pressas att prestera allt hårdare. Universitetens finansiering per examen har på tio år minskat med cirka 30 procent, och vid yrkeshögskolorna ännu mer. Det ekonomiska trycket har lett till en kapplöpning om hur billigt examensutbildningar kan ordnas. Hela utbildningar som leder till examen ordnas på distans.
Som ett viktigt nationellt mål har man satt upp att höja andelen högskoleutbildade från dagens knappa 40 procent till 60 procent för att vända den svaga ekonomiska utvecklingen, men inget parti har föreslagit någon finansiering för denna massiva utbyggnad av utbildningen. I stället kretsar diskussionen kring indexfrysningar.
Om universitetsindexet hålls fryst under ens en regeringsperiod, med en inflation på 3–4 procent, innebär det ett bortfall på över 250 miljoner euro i finansieringen av Finlands universitetssektor. Det motsvarar att vi skulle sudda ut en hel enhet i storlek med Åbo universitet från kartan. Redan ett enda års indexfrysning motsvarar med dagens kostnadsnivå arbetsinsatsen för över 800 universitetsanställda.
Att öka antalet examina löser inte situationen om den kompetens som utbildningarna ger samtidigt försämras. Kombinationen av nedskärningar och ett ökat antal examina är den allra sämsta lösningen i en situation där man redan har tvingats kompromissa med utbildningens kvalitet och där de studerandes psykiska hälsa och personalens ork redan är hårt ansträngda.
Ur våra värderingar: ”Att lära sig en färdighet och finslipa den till högsta nivå är en långsiktig, känslig och krävande process … den kräver tid och upprepning, utrymme att experimentera och mod att möta det ofärdiga.”
Egentligen borde vi sluta stirra oss blinda på sjunkande PISA-resultat och andra resultatmått och i stället ambitiöst fokusera på att fullgöra vårt bildningsuppdrag. Inget effektivitetsmått inom utbildningen kan fånga mänsklig utveckling eller bildning. Måtten visar bara hur snabbt vi springer, men inte vart vi är på väg.
För mer än hundra år sedan definierade Snellman bildning som en process mot ett bättre sätt att vara människa. Människan skulle själv formulera de mål för sin utveckling som var viktiga i den egna tiden. Med Snellmans ord: ”den enskildes kunskap saknar all rot och hållning, icke förtjenar vetandes och bildningens namn, om den icke är sjelfständigt uppfattad, genomtänkt och förarbetad till ett individuelt helt.” Det här budskapet har särskild tyngd i AI:s tidevarv.
Ur vår vision: ”Konst är mänsklighet. Konsten ger näring åt empati, bildning och erfarenhetsbaserad förståelse – förmågor som vi behöver när världen omkring oss ständigt förändras.”
”Vi utbildar vägvisare inom konst, forskning och utbildning för alla områden: människor som uppskattas för sin djupa konstnärliga insikt, sitt kritiska tänkande och sin förmåga att påverka världen. De skapar möjligheter, mening och hållbara framtider.”
Vår uppgift som bildningsgemenskap är att ge utrymme för den visdom som världen så väl behöver. Vi måste säkerställa att den nya generationen inte bara lär sig att svara mot arbetsmarknadens behov, utan också lär sig att kritiskt fråga vilka behov som över huvud taget är värda att tillgodose.
Vi måste lära oss att undervisa i visdom vid sidan av kunskapsinhämtningen. Att utveckla fantasin, omdömesförmågan och det etiska tänkandet lika mycket som förmågan att bearbeta information. Att stärka gemenskapen, det kreativa och kritiska tänkandet, de sociala färdigheterna, självkännedomen och självregleringen. Att skapa kraftfull, känslig och överraskande konst som går rakt in. Att stärka just de mänskliga förmågor som ingen maskin kan ersätta: fantasi, moraliskt omdöme, empati och modet att föreställa sig en annorlunda värld. Att möta människan på ett sätt som en algoritm aldrig kan.
Det är just för den här uppgiften som jag i dag tar på mig rektorskedjan. Inte för att representera institutionell makt, utan för att försvara er, vår gemenskap, våra värderingar samt konstens och vetenskapens frihet. Vi håller fast vid den här kedjan – och vi håller fast vid varandra – för endast så kan vi infria det kärnlöfte som denna gemenskap har förbundit sig till:
Konstuniversitetet skapar framtider.
Jag önskar er ett riktigt gott läsår.