En stu­de­ran­de i skå­de­spe­lar­konst på svens­ka: Konst får oss att möta våra känslor

Läs intervjun med Willjam Fagerström.

Studerande Willjam Fagerström.
Bild: Petri Summanen

Vem är du och hur visste du att du vill studera vid Konstuniversitetet?

Jag heter Willjam Fagerström. Jag är en 21-årig skådespelare, inledande konstnär, trumpetist och vän av glaskonst. Jag studerar skådespelarkonst på svenska för andra året vid Teaterhögskolan.

Jag har alltid varit intresserad av uppträdande och konst. Jag blev intresserad av teater och av att spela teater när jag under högstadiet deltog i Sibbo medborgarinstituts teaterklubb. Vi samlades varje onsdag för att uttrycka våra känslor, improvisera och öva en föreställning. Vi testade också att skapa föreställningar bland annat utifrån arbetsgruppens idéer och improvisationer.

Viljan att studera vid Konstuniversitetet uppstod delvis i teaterklubben och i inspelningarna av en kortfilm, men framför allt i inträdesproven. Där var till och med nästan roligt. Vi fick se läroplanen och kurslistan, och allt förklarades. Det var inspirerande.

Vad kommer du ihåg av ansökan eller inträdesprovet?

Av inträdesproven minns jag deras mildhet, mångfald och att vi talade om principerna för tryggare rum. I proven dansade vi hip-hop, diskuterade kulturell appropriering och gjorde en miniatyrföreställning i parken. Inträdesproven visar också om Teaterhögskolan är lämplig för den sökande. Vi granskades inte på ett utvärderande sätt, utan med intresse och öppenhet.

Vad är det bästa med studierna?

Det bästa har varit människorna från olika branscher som jag har lärt känna och fått arbeta med. Jag lär mig ständigt nytt om mig själv och om andra. Jag lär mig också nytt genom att följa med andra. Studierna vid Teaterhögskolan är ofta självständiga, men vi har också grupparbete och vi utvecklas tillsammans med gruppen.

Vad har varit det mest utmanande med studierna?

Att ständigt vara psykiskt närvarande är en utmaning. Med det menar jag att förnimma med alla sinnen, att avstå från onödigt tänkande och att koncentrera sig på situationen. Vi övar och utvecklar förmågan att lyssna och vara närvarande. I allmänhet har det varit lätt för mig att lära mig, så jag har varit tvungen att träna på att jag inte alltid genast förstår vad andra pratar om eller vad vi gör med våra kroppar. Det är viktigt att träna anpassning och tolerans.

De mest minnesvärda erfarenheterna under dina studier?

Vi hade två veckors intensivkurs i att arbeta som clown. Vår pedagog Per Sörberg lyckades så gott som förtrolla oss alla. Vi tränade tresekundersregeln: om någon talar reagerar man först efter tre sekunder. Till följd av detta började alla vända huvudet i det allra minsta ljudets riktning och vårt tal blev lugnare.

Konstnären Stacey Sacks var gäst på kursen i konstnärlig forskning. Zoom-evenemanget började med att Staceys clown-figur skällde ut oss. Vi satt ju och skrattade, och visste inte hur vi skulle vara.

Vilka fördomar hade du om ditt lärosäte och vad anser du om dem nu?

Jag tänkte att Teaterhögskolan enbart är Shakespeare, att krypa på golvet, stretcha, ständigt gråta och hård disciplin. I själva verket görs ingenting i vårt utbildningsprogram utan att det ges ett ordentligt sammanhang. Vi hade en Shakespeare-kurs på hösten. Samtidigt som vi lärde oss monologer lärde vi oss också om dikters struktur, rasism och härskartekniker. Nuförtiden stretchar jag de facto medan vi sitter och diskuterar. Det är sant att vi kryper på golvet, men det finns egna orsaker till det: det kan leda till starka kroppsliga känslor. Även om jag själv ibland gråter under utbildningen, tvingas ingen att gråta här. Under varje kurs för vi en verkligt öppen dialog om våra arbetssätt. Vi är jämlika människor och talar öppet om våra behov och önskemål. Vi framför också motförslag till varandra.

Vad drömmer du om att göra efter att du blivit utexaminerad?

Jag drömmer om att arbeta i mångsidiga och flerspråkiga arbetsgemenskaper där det är roligt och intressant att arbeta tillsammans. Jag hoppas att arbetsgemenskaperna i framtiden är antirasistiska och att man inte uppför sig normativt i dem. Det spelar egentligen ingen roll om mitt jobb är klassisk teater, inkluderande, immersiv eller platsbaserad scenkonst eller tv- och filmarbete, förutsatt att arbetsgrupperna har en bra och respektfull atmosfär. Jag vill påverka människor och väcka känslor. Som bäst är teaterkonst att vi i en trygg miljö blir älskade, hatade, rivna i stycken, samlar ihop oss på nytt och att vi är i kontakt med våra känslor.