”Livet är kort, konsten är evig” – regissören Ritva Siikala, 80, vill stöda konstutbildningen
Teaterregissören Ritva Siikala, som gjort en imponerande karriär, vill inte ha mer saker på sin födelsedag, utan önskar att festgästerna gör en donation för konstutbildningens framtid.
År 1957 spelades en pjäs på stadsteatern i Kemi som byggde på Anne Franks dagbok. 16-åriga Ritva Siikala gick på varje föreställning och minns fortfarande hur det kändes att gå ner för teatertrappan efter föreställningen. Benen tänkte inte bära henne.
”Då slog det mig. Vetskapen om att en del blir utsatta för oändligt mycket ont utan att ha gjort sig skyldiga till någonting”, minns Siikala.
Teatern hade makten att berätta om en annan människas upplevelser så att man kände dem inom sig själv.
Nu, 64 år senare, är det lätt att se den röda tråden i Ritva Siikalas karriär, vars början finns i föreställningen om Anne Frank. Genom hela sin regissörskarriär har Siikala gjort verk med en djup moralisk grundstämning. Hon har genom sin konst velat sätta sig in i olika människors ställning, sträcka sig mot förståelse och skapa möten mellan människor.
Från Kemi till huvudstadens teaterkretsar
Ritva Siikala, som föddes 1941, tillbringade sin barndom i Kemi. Hennes pappa var tandläkare, mamman var hemmafru.
Av någon anledning var teaterkarriären en självklarhet för borgarfamiljens dotter. Siikalas egen konstnärliga verksamhet började med balett, men i och med att hennes pappa höll på med amatörteater kom också hon med i teaterns kulisser och i publiken. Ritva Siikalas storasyster Kaija utbildade sig till skådespelare.
Siikalas stig ledde henne redan som tonåring från Kemi till Helsingfors, sedan som utbytesstudent till Delaware i Amerika, till en kibbutz i Israel för att jobba och som 22-åring till högskoleavdelningen vid Finlands Teaterskola för regissörsstudier.
Under sin karriär har Siikala hunnit göra många teater- och tv-regier, manuskript, översättningar och andra texter. Vid Finlands Teaterskola, föregångaren till den nuvarande Konstuniversitetets Teaterhögskola, verkade hon länge som lärare och chef för högskoleavdelningen.
I många uppgifter och projekt har hon varit en pionjär.
För kvinnornas och minoriteternas sak
Vid teatern Raivoisat Ruusut, som Siikala grundade 1988, regisserade hon klassiska skådespel från Aischylos till Shakespeare och Bibelns texter, och skådespelargardet bestod enbart av kvinnor.
”Det var häftigt. Jag är fortfarande ganska stolt över Raivoisat Ruusut.”
I början av 1990-talet anlände för första gången betydande mängder flyktingar från Afrika till Finland, då inbördeskriget härjade i Somalia. Siikala, som bodde i östra Helsingfors, åkte dagligen tunnelbana. I samma vagn fanns det somaliska kvinnor, som Siikala kände att hon inte visste något om.
”Ända sedan jag var ung flicka har jag trivts i långbyxor. Det var säkert därför som jag, där jag satt i tunnelbanan och betraktade de somaliska kvinnorna, började fundera på vad de månne tänker om mig. Precis så: vad tänker de om mig? Så här i efterhand sett var det egentligen en ganska bra fråga.”
Teatern blev ett verktyg för att förstå och komma i kontakt med människor från en annan kultur och som tänker annorlunda. Siikala samlade representanter för minoriteter till konstprojekt, grundade det mångkulturella konstsamfundet Kassandra och regisserade till exempel Sofokles Antigone med en färgblind rollfördelning.
När man frågar Siikala om hon med sin konst vill påverka samhället, säger hon: ”Visst vill jag det, för helvete.”
Unga konstnärers tur
I dagens Finland är Siikala mest oroad över den ökade rasismen.
Rasismen hade blivit bekant för henne själv redan på 70-talet när hon tillsammans med sin make adopterade en son som fötts i Etiopien. Idag hör också en svärson med gambiansk bakgrund till familjen och därmed är Siikalas alla sju barnbarn till hälften av afrikanskt ursprung genetiskt. Som deras mormor/farmor har hon inte kunnat blunda för rasismen.
Den finlandssvenske maken, regissören och författaren Bengt Ahlfors, gjorde Siikala bekant med livet mellan två språk och två kulturer.
Rollen som utomstående observatör har lärt Siikala betydelsen av nyfikenhet, öppenhet och genuint intresse. Siikala önskar också kommande generationers konstnärer denna attityd gentemot världen:
”Var nyfikna. Var modiga att möta också sådana människor som ni inte vet någonting om. Var ärliga mot er själva. Varje tid har sina egna sanningar, försök se över dem.”
Ritva Siikala fyller 80 år 13.11.2021. På sin födelsedag önskar hon varken gåvor eller tal. Istället har hon av sina vänner önskat donationer till Konstuniversitetet för att stöda utbildningen av unga konstnärer.
För som Siikala själv säger:
”Livet är kort. Konsten är evig.”