Musik – Vem anger tonen?

|
Blog

Flerspråkighetsmånaden (Satakielikuukausi) har uppmärksammats i hela Norden under den gångna månaden. Man vill ta fram språkens mångfald, skapa möjligheter för möten över språkgränser och diskutera hur identiteter formas genom språk. 

Det har fått mig att fundera på de språkliga stigar en människa vandrar under sitt liv. Själv föddes jag in i en helt svenskspråkig familj i Finland på en svenskspråkig ort. Men livet förde mig vidare och de första främmande språken jag badade i var arabiska och hebreiska. Därefter följde tyska, som blev mitt andra modersmål som barn. Och så ryska, som första främmande språk i skolan, som för mig blev ett språkligt äventyr bestående av intensiva slädfärder med trojka, rim och ramsor, färger. Men ryskan slutade abrupt då vi flyttade tillbaka till Finland. Och det är först nu, hemma i mitt ”hemland”, som engelskan och finskan slår mig med förvirrande styrka. Det jag redan borde kunna. Jag måste höra till. Som om det som varit inte räckte.

Senare i livet har språkbaden upprepats samt fått tillskott av de nordiska språken. Om jag blev ett språkgeni? Tyvärr inte. Om de påverkat mig? Troligen. Det enda jag med säkerhet vet är att det gett mig en insikt om det mänskliga. Att vi alla en dag står där med vårt och andras liv, med våra drömmar och misslyckanden – på ett eller annat språk. 

Lika väl kunde vi se på en människas musikaliska stigar, vilka avenyer hon färdas på spelande, sjungande, lyssnande, dansande, komponerande. För alla färdas vi med mer eller mindre musik i våra liv. Själv hade jag turen att få en violin i handen som sjuåring och möjlighet till lektioner, detta i kombination med ett mångsidigt utbud av musik i skolan, stöd hemifrån och en omättlig törst efter konst i alla dess former. Det ledde mig vidare till studier i musikvetenskap och i vuxen ålder har arbetet med musikpedagogiska frågor varit en stark drivkraft i min strävan att skapa nya rum för musicerande. Tillgängliga rum.

Svenska YLE gjorde i februari detta år ett reportage om invandrarmammor som lär sig finska och förs in i det finska samhället tillsammans med sina barn i Rajakylän koulu i Vanda. Mammorna lär sig språket och har därefter möjlighet att påbörja studier eller arbete. Försöket har gett goda resultat. Också lärarna är nöjda och de rapporterar att det är lugnare i klassrummet. Det behövs fler liknande initiativ i vårt samhälle. Språket är en av de viktiga nycklarna för ökad delaktighet, till att kunna säga stopp, till att ha valmöjligheter. Professor Fritjof Sahlström skriver i sin kolumn i HBL 27.2: ”Utan berättelser finns det ingenting att mötas kring. Runt det osagda är det svårt att samlas, trots att vi ibland kan känna annorlunda när vi står mitt i larmet.”

Som jag ser det kunde musik och musikpedagogik erbjuda liknande möjligheter till delaktighet. Jag har ofta ställt mig frågan om Finland på det musikaliska området gjort tillräckligt för att skapa individuella vägar för integration för nyanlända familjer. Samma gäller naturligtvis alla barn och familjer i vårt land som inte kan delta i musikfostran utanför skolan på grund av kulturella, sociala eller ekonomiska faktorer. Det behövs sociala innovationer på musikens område och inom musikinstitutionerna som vågar bryta gamla mönster, söker nya vägar för delaktighet – på deltagarnas villkor – som testar, kanske misslyckas, försöker igen och ifrågasätter. 

Filosofen Martha Nussbaums narrative imagination anger tonarten. Det handlar om "förmågan att försätta sig in i en annan människas situation, att vara en klok avläsare av hennes berättelse, att förstå känslorna, önskningarna och den längtan hon kunde tänkas ha" (Nussbaum 2010, 95-96, övers. HBJ). Denna förmåga behövs mer än någonsin idag och på olika plan i samhället, inte minst på det musikaliska fältet. Men särskilt i arbetet för att öppna dörrar till de kulturella och sociala rum som varit stängda. Resan måste således börja med ett intensivt lyssnande, och att ta till sig de mångskiftande berättelserna kräver tid. Ändå måste vi nu ha modet att ta beslut – också politiska – med bärkraft långt in i framtiden. 

 

Hanna Backer Johnsen, Doktorand vid MuTri, Sibelius-Akademin, Konstuniversitetet

Forskarstipendium 2018-2019 (Svenska kulturfonden)