Photo: Tani Simberg
Bis zum Tod (2014).

Rasmus Slätis uppmuntrar studerande till självsäkerhet

Rasmus Slätis, känd från den internationellt framgångsrika teatergruppen Nya Rampen, är på Teaterhögskolan för att regissera pjäsen Adress där studerande från det svenskspråkiga utbildningsprogrammet i skådespelarkonst medverkar. Slätis har själv gått det svenskspråkiga programmet (inom skolan kort och gott S) och blev färdig 2007. Sedan dess har han arbetat i bland annat Tyskland, Frankrike, Sverige och Finland.

Slätis kom in på S redan på första försöket. Före det hade han gjort amatörteater tillsammans med Jacob Öhrman och Elmer Bäck, som också kom in på Teaterhögskolan samma år.

– Det var förstås en jättestor grej att komma in, men det häftigaste var att vi alla tre kom in samtidigt. Vi beslöt oss då för att fortsätta göra teater medan vi studerade, och efteråt. Så gick det till när vår amatörgrupp Nya Rampen blev en professionell teater.

Slätis minns osäkerheten han upplevde i början av studierna, och hur han var rädd att studiekompisarna var säkrare, bättre och snyggare än han. Under de första åren försökte han ta till sig tanken att studera för sin egen skull, men ämnet är fortfarande aktuellt.

– På sätt och vis kämpar jag fortfarande med samma känslor när jag funderar på varför jag gör teater. Det är viktigt för mig att det jag gör flödar från mitt eget intresse och inte från ett behov att bevisa något för andra. Att processa det här är en av de viktigaste saker jag lärde mig på Teaterhögskolan.

Erövringen av Europa

Efter utexamineringen hade Slätis jobb för ett par år framåt, eftersom han och hans kompanjoner hade kommit överens om att samarbeta med Anders Carlsson och Markus Öhrn, verksamma i Malmö. Slätis var även involverad i produktioner i Vasa och Helsingfors.

– Det fanns genast jobb, men det kom inte utifrån utan från vårt eget initiativ. Vi erbjöd våra grejer till teatermänniskor vi kände, och de hjälpte oss genom att låta oss uppträda på deras teatrar.

Slätis har också lett Studentteatern och haft flera mindre uppdrag på olika håll. Mest av allt har han ändå jobbat med Nya Rampen, som numera har sin bas i Berlin.

– Nya Rampen började alltså som en amatörgrupp. Vi ville göra teater som vi själva skulle gå och se. Syftet var att testa gränserna mellan teatern och andra konstformer. Hur kan man t.ex. lägga musik till en föreställning utan att det blir en musikal? I början arbetade vi ganska mycket i Brechts anda, utan att vara medvetna om det. I och med Teaterhögskolan lärde vi oss att bättre artikulera vårt förhållande till verksamheten.

Under Slätis studietid på S fanns ett intresse för det internationella, men trenden var inte lika stark som den är nu. Slätis är också av den åsikten att det inte går att skapa internationella kontakter eller produktionsmodeller på ett planerat och strukturerat sätt. De bör istället uppkomma ur ett genuint intresse.

– Jag tror att intresset för vår estetik är det som tagit oss framåt – inte att vi varit så särskilt bra på att sälja oss själva.

De senaste fem åren har varit framgångsrika för Nya Rampen. Föreställningen Conte D’Amour som sattes upp i samarbete med svenska teatergruppen Institutet vann huvudpriset på Tysklands Impulse-teaterfestival, och ursprungsmedlemmen Elmer Bäck fick nyligen stor uppmärksamhet som huvudrollsinnehavare i Peter Greenaways film Eisenstein in Guantanamo.

Även Slätis hade en mindre roll i samma film. Han säger att upplevelsen var fin, men ganska ytlig eftersom rollen var så liten. Slätis upplever som bäst att hans karriär har kommit till ett vägskäl.

– Just nu, det här ögonblicket, är nog det mest utmanande i min karriär. Vi har kommit till en punkt då någonting nytt behöver hända. Det här är första gången efter att jag blev klar med studierna som jag behöver hitta ett nytt mål och ny mening med mitt arbete. Jobb finns, men jag måste fundera över i vilken riktning jag vill gå nu.

Ord på vägen till blivande skådespelare

Pjäsen Adress, i Slätis regi, får premiär på Teaterhögskolan den 8 oktober. Verket är dramatiserat av Slätis utgående från Henrik Tikkanens adresstrilogi. Syftet med den kurs som Slätis har dragit har varit att undersöka vad skådespelandet är om man har ett demonstrativt förhållningssätt istället för ett psykologiskt.

– Rent teatertekniskt sett kan jag lära ut hur man förhåller sig till utrymmet och till kroppen som en del av utrymmet. Jag hoppas kunna ge de studerande en arbetsmiljö där de kan undersöka någonting, inte bara göra saker för att göra mig nöjd. Som sagt, det var en svår nöt för mig att knäcka då när det begav sig.

Enligt Slätis verkar studerande nuförtiden vara mer självständiga och medvetna än tidigare. Han utgår från att teknologins snabba utveckling har haft en inverkan. Dessutom har också skådespelarens arbetsfält förändrats, precis som för andra yrken.

­– Nu måste man fundera vad skådespelaren kan göra utöver teater, och hur man kan sysselsätta sig själv. Jag tror inte att alla skådespelare ens vill bli anställda numera, det kan kännas för begränsande. Jag är inte helt säker på om läget är likadant inom det finländska teaterfältet, men jag tror vi är på väg dit.

Slätis upplever att skolan inte kan lära någon att konfrontera sitt eget ego. Han konstaterar att professionella skådespelare möter framgång, besvikelser och även avundsjuka, och att man inte kan behandla de känslor sådant väcker inom skolans skyddade miljö.

Skådespelaren Slätis vill uppmuntra nya skådespelare att lita på sina egna idéer. Han efterlyser öppenhet och oräddhet. Det är värt att lyssna på andras åsikter, men man måste inte rätta sig efter dem. Till alla som funderar på att söka till Teaterhögskolan har Slätis en hälsning:

– Det finns ingenting som kan göras vare sig rätt eller fel.