Pinja Nuñez — Taidekapina
Pinja Nuñez behandlar förhållandet mellan konst och samhälle under sin konsert.
Vem ges en röst i den västerländska konstmusikens och litteraturens kanon? Vem blir åskådare, vilka är de teman som ofta inte berättas? Vad betyder konsertinstitutionen, och på vems villkor musiceras det? Hurdana är de rollmodeller och förebilder som man vill titta på?
”Med programmet för min sista doktorandkonsert vill jag väcka åhöraren att tänka på de värden som förmedlas via konsten”, berättar Pinja Nuñez.
Artister och arbetsgrupp
- Pinja Nuñez, cello, arrangemang, komposition och konstnärlig design
- Tomas Nuñez, cello
- Maria Puusaari, violin
- Salla Savolainen, violin
- Riitta-Liisa Ristiluoma, altfiol
- Kati Salovaara, kontrabas
- Salla Pynssi, piano
- Armi von Vep, burleskikonstnär
- Siljamari Heikinheimo, regi av miniatyroperan och ouvertyren
- Perttu Inkilä, inspelning av konserten och redigering av kamerainspelningen
- Sirje Ruohtula, ljusdesign
- Olli Ovaskainen, ljudplanering
Program
- Elisabeth Maconchy: Ophelia’s song (1930) arr. Pinja Nunez
- Max Savikangas: Taidekapina – Pitkät jatkot (2022)
- Charlotte Bray: Those secret eyes (2014)
- Anna Clyne: Rest these hands (2014)
- Pinja Nunez: Ouperatyr om operadödsfall för två cellor och sopran (2022)
- Piccolo Opera Burlesco – Gioachino Rossini: Tema och variationer (1819), för cello och stråkkvintett arr. Pinja Nunez
Presentation av konserten
I mitt projekt för doktorandexamen behandlar jag förhållandet och växelverkan mellan konsten och det omgivande samhället särskilt med tanke på den utövande konstnären.
Jag är intresserad av hur den rådande samhälleliga situationen påverkar konstnärerna och deras produktion. Jag funderar också på hur den västerländska konstmusikens politiska betydelse uppstår i historien och i vårt moderna samhälle.
Med programmet för min sista doktorandkonsert vill jag väcka åhöraren att tänka på de värden som förmedlas via konsten.
Vem ges en röst i den västerländska konstmusikens och litteraturens kanon? Vem blir åskådare, vilka är de teman som ofta inte berättas? Vad betyder konsertinstitutionen, och på vems villkor musiceras det? Hurdana är de rollmodeller och förebilder som man vill titta på? Syftet med konserten är att ge konsertscenen teman och figurer som i allmänhet inte står i centrum för den traditionella konsertinstitutionen.
Programmet byggs upp kring kompositören Max Savikangas beställningsverk. Verket som skrivits för en reciterande solocellist grundar sig på journalisten och författaren Sonja Saarikoskis texter. Ämnet för replikerna i cellistens recitation är maktmissbruk i undervisningssituationer, såsom sexuella trakasserier och förödmjukande undervisningsmetoder. Bildkonstnär Jaana Kokko ansvarar för verkets bildkonstnärliga del.
I den västerländska litteraturtraditionen ges de utarmade och marginaliserade sidopersonerna huvudrollen under konserten. Charlotte Brays verk Those secret Eyes inspireras av kvinnliga figurer i William Shakespeares pjäs Macbeth. I Shakespeares pjäs Hamlet är Ofelia dömd till stereotypisk femininisk galenskap, men nu får hon en röst i Ofelias sång av Elisabeth Maconchy. Bakom Anna Clynes solocellsverk Rest these hands ligger en dikt som kompositörens mamma skrev under sitt sista levnadsår. Att beskriva dotterns och mammans personliga upplevelse i konstverket känns enligt min mening berörande och fortfarande aktuellt, eftersom största delen av konstverken som upprepas i bildkonstens, litteraturens och konstmusikens tradition är gjorda av män.
Efter pausen hörs en kort ouvertyr om dödsfall i operan har fått sin musikaliska inspiration från musikforskaren Susan McClarys musikteoretiska analys, som beskriver den musikaliska aktiviteten. Ouvertyren fungerar som en introduktion till konsertens sista verk: miniatyroperan Piccolo Opera Burlesco som varar endast tjugo minuter. Föreställningen närmar sig karikatyrbeskrivningen av kvinnliga figurer i den västerländska operakonstens historia genom att kombinera klassiska operadödsfall och konsten att klä av sig.
Om kvinnliga figurer kläs av från sina passiva roller som bifigur, finns det något kvar? Eller är det så att när de tunna stereotyperna av kvinnlighet har tagits bort så avslöjas något mycket mer?
Musiken som jag arrangerat för cello och stråkkvintett baserar sig på operakompositören Gioachino Rossins verk Tema och variationer. Miniatyroperan regisseras av Siljamari Heikinheimo och den genomförs i samarbete med burleskikonstnären Armi Von Vep.
Den totala längden på konserten är cirka 1 h 30 min.
Mer information: Matti Leisma, matti.leisma@uniarts.fi
Vem ges en röst i den västerländska konstmusikens och litteraturens kanon? Vem blir åskådare, vilka är de teman som ofta inte berättas? Vad betyder konsertinstitutionen, och på vems villkor musiceras det? Hurdana är de rollmodeller och förebilder som man vill titta på?
”Med programmet för min sista doktorandkonsert vill jag väcka åhöraren att tänka på de värden som förmedlas via konsten”, berättar Pinja Nuñez.
Artister och arbetsgrupp
- Pinja Nuñez, cello, arrangemang, komposition och konstnärlig design
- Tomas Nuñez, cello
- Maria Puusaari, violin
- Salla Savolainen, violin
- Riitta-Liisa Ristiluoma, altfiol
- Kati Salovaara, kontrabas
- Salla Pynssi, piano
- Armi von Vep, burleskikonstnär
- Siljamari Heikinheimo, regi av miniatyroperan och ouvertyren
- Perttu Inkilä, inspelning av konserten och redigering av kamerainspelningen
- Sirje Ruohtula, ljusdesign
- Olli Ovaskainen, ljudplanering
Program
- Elisabeth Maconchy: Ophelia’s song (1930) arr. Pinja Nunez
- Max Savikangas: Taidekapina – Pitkät jatkot (2022)
- Charlotte Bray: Those secret eyes (2014)
- Anna Clyne: Rest these hands (2014)
- Pinja Nunez: Ouperatyr om operadödsfall för två cellor och sopran (2022)
- Piccolo Opera Burlesco – Gioachino Rossini: Tema och variationer (1819), för cello och stråkkvintett arr. Pinja Nunez
Presentation av konserten
I mitt projekt för doktorandexamen behandlar jag förhållandet och växelverkan mellan konsten och det omgivande samhället särskilt med tanke på den utövande konstnären.
Jag är intresserad av hur den rådande samhälleliga situationen påverkar konstnärerna och deras produktion. Jag funderar också på hur den västerländska konstmusikens politiska betydelse uppstår i historien och i vårt moderna samhälle.
Med programmet för min sista doktorandkonsert vill jag väcka åhöraren att tänka på de värden som förmedlas via konsten.
Vem ges en röst i den västerländska konstmusikens och litteraturens kanon? Vem blir åskådare, vilka är de teman som ofta inte berättas? Vad betyder konsertinstitutionen, och på vems villkor musiceras det? Hurdana är de rollmodeller och förebilder som man vill titta på? Syftet med konserten är att ge konsertscenen teman och figurer som i allmänhet inte står i centrum för den traditionella konsertinstitutionen.
Programmet byggs upp kring kompositören Max Savikangas beställningsverk. Verket som skrivits för en reciterande solocellist grundar sig på journalisten och författaren Sonja Saarikoskis texter. Ämnet för replikerna i cellistens recitation är maktmissbruk i undervisningssituationer, såsom sexuella trakasserier och förödmjukande undervisningsmetoder. Bildkonstnär Jaana Kokko ansvarar för verkets bildkonstnärliga del.
I den västerländska litteraturtraditionen ges de utarmade och marginaliserade sidopersonerna huvudrollen under konserten. Charlotte Brays verk Those secret Eyes inspireras av kvinnliga figurer i William Shakespeares pjäs Macbeth. I Shakespeares pjäs Hamlet är Ofelia dömd till stereotypisk femininisk galenskap, men nu får hon en röst i Ofelias sång av Elisabeth Maconchy. Bakom Anna Clynes solocellsverk Rest these hands ligger en dikt som kompositörens mamma skrev under sitt sista levnadsår. Att beskriva dotterns och mammans personliga upplevelse i konstverket känns enligt min mening berörande och fortfarande aktuellt, eftersom största delen av konstverken som upprepas i bildkonstens, litteraturens och konstmusikens tradition är gjorda av män.
Efter pausen hörs en kort ouvertyr om dödsfall i operan har fått sin musikaliska inspiration från musikforskaren Susan McClarys musikteoretiska analys, som beskriver den musikaliska aktiviteten. Ouvertyren fungerar som en introduktion till konsertens sista verk: miniatyroperan Piccolo Opera Burlesco som varar endast tjugo minuter. Föreställningen närmar sig karikatyrbeskrivningen av kvinnliga figurer i den västerländska operakonstens historia genom att kombinera klassiska operadödsfall och konsten att klä av sig.
Om kvinnliga figurer kläs av från sina passiva roller som bifigur, finns det något kvar? Eller är det så att när de tunna stereotyperna av kvinnlighet har tagits bort så avslöjas något mycket mer?
Musiken som jag arrangerat för cello och stråkkvintett baserar sig på operakompositören Gioachino Rossins verk Tema och variationer. Miniatyroperan regisseras av Siljamari Heikinheimo och den genomförs i samarbete med burleskikonstnären Armi Von Vep.
Den totala längden på konserten är cirka 1 h 30 min.
Mer information: Matti Leisma, matti.leisma@uniarts.fi