FULLBOKAD Offentligt granskningstillfälle för Kajsa Dahlbäcks konstnärliga doktorsexamen
Avhandling: Sjunga-i-världen – en fenomenologisk betraktelse över sångarens inre arbete
Konstnärliga enheten: Den kvinnliga sopranen i barockrepertoaren.
Granskare av avhandlingen: Susanna Välimäki och Sara Wilén
Nämnden för de konstnärliga lärdoms- och färdighetsproven:
Assi Karttunen, Päivi Järviö, Annika Ollinkari, Juha Karvonen, Pascal Bertin
Kustos: Anne Kauppala
Granskningstillfället är fullbokad men sänds live på Sibelius-Akatemins Youtube.
Syftet med konsertserien har varit att undersöka den kvinnliga sopranens roll i barockrepertoaren från perioden 1600–1750. Repertoaren i konsertserien har kommit från olika sammanhang med starka kvinnliga sångerskor i Europa, exempelvis från Händels operavärld och från italienska nunnekloster.
Konsertserien har påvisat att det under tiden 1600–1750 funnits för samtiden betydelsefulla och synliga sångerskor och kvinnliga tonsättare. Många av dessa har i den västerländska musikhistoriens kanon inte varit synliga eller särskilt kända. Musiken av exempelvis tonsättarna i de italienska nunneklostren (konsert 2) har visat sig vara affektrik, ur kvinnligt perspektiv förkroppsligad genom sångtexternas starka subjekt och av hög konstnärlig kvalitet. De kvinnliga sångerskor vars repertoar framförts i konserterna 1–5 har haft en hög sångteknisk nivå och de har visat sig vara framstående personer i sina respektive samhällen. Även den kvinnliga mecenaten (drottning Kristina, konsert 5) har varit betydelsefull för skapandet av forum för kvinnliga konstnärer.
Den genomgående täta dialogen mellan text och musik samt de sångtekniska utmaningar som repertoaren erbjuder antyder att såväl sångerskorna som tonsättarna varit framstående konstnärer. Detta framgår även ur samtida skrifter om sångerskornas färdigheter och deras rykte i samtiden.
Avhandling: Sjunga-i-världen – en fenomenologisk betraktelse över sångarens inre arbete
I avhandlingen studerar jag fenomenologiskt sångarens inre arbete och det som föregår rösten. I min forskning har jag utgått ifrån min erfarenhet som sångare specialiserad på tidig musik och genrens typiskt intima konsert- och repetitionsatmosfär. Jag har studerat det inre arbetet genom enheten kropp–andning–sinne där jag utgått ifrån enhetens sidor. Sidorna i denna enhet kan inte skiljas ifrån varandra även om enheten kan studeras ifrån olika synvinklar, i denna process framträder enhetens cykliska identitet. Jag har speglat upplevelsetexter från repetitioner och konserter mot fenomenologiska teorier. På detta vis har den i praktiken grundade enheten kropp–andning–sinne närmat sig det teoretiska sjunga-i-världen. Kropp–andning–sinne är fundamentet för sjunga-i-världen, en term utvecklad utgående från den fenomenologiska traditionen genom Heideggers i-världen-varo (in-der-Welt-sein), Merleau-Pontys till-världen-varo (suis à) och under senare år Skôfs och Berndtsons andas-i-världen (breathing-in-the-world). De två förstnämnda diskuterar inte andningen som en faktor i människans kommunikation med omgivningen, medan Irigaray samt Skôf och Berndtson gör det. För sångaren är andning lika essentiellt som kropp och sinne i förståelsen för och framförandet av musik.
Från det semiotiska chora (Platon, Kristeva) kan inspiration väckas i sångaren. Med inspirationen skapas mening (le sens, Nancy) som utvecklas genom en inhalation i sångaren. Efter en kort stillhet kan tonen tändas. Då har instrumentet tagit emot den första tonen vilket gör att diafragma aktiveras med ett ”klick” inför tonens ansats. I den korta förfonatoriska förberedelsen stillas instrumentet innan en tonkropp kan tändas. Tonkroppen är delad i rummet och kan skapas under optimala förhållanden i kropp–andning–sinne då sångaren är i och till rummet.
Andningen är musikens livskraft i enheten kropp–andning–sinne. I det delade rummet och luften (Irigaray) kan sångaren skapa en vågrörelse av den sammanflätade expansionen och kontraktionen i instrumentet. Andningen inkluderar alla i rummet varför sången är till för alla närvarande. Sinnets betydelse för sjunga-i-världen belyses av hur sångaren är i och till världen, mening skapas och beröring kan ske genom tonkroppen. En inre stillhet i sinnet ger sångaren god koncentration för arbetsprocessen och skapar förutsättningar för närvaro och flow.
Ytterligare information
Kajsa Dahlbäck
kajsa.dahlbäck@uniarts.fi
Avhandling: Sjunga-i-världen – en fenomenologisk betraktelse över sångarens inre arbete
Konstnärliga enheten: Den kvinnliga sopranen i barockrepertoaren.
Granskare av avhandlingen: Susanna Välimäki och Sara Wilén
Nämnden för de konstnärliga lärdoms- och färdighetsproven:
Assi Karttunen, Päivi Järviö, Annika Ollinkari, Juha Karvonen, Pascal Bertin
Kustos: Anne Kauppala
Granskningstillfället är fullbokad men sänds live på Sibelius-Akatemins Youtube.
Syftet med konsertserien har varit att undersöka den kvinnliga sopranens roll i barockrepertoaren från perioden 1600–1750. Repertoaren i konsertserien har kommit från olika sammanhang med starka kvinnliga sångerskor i Europa, exempelvis från Händels operavärld och från italienska nunnekloster.
Konsertserien har påvisat att det under tiden 1600–1750 funnits för samtiden betydelsefulla och synliga sångerskor och kvinnliga tonsättare. Många av dessa har i den västerländska musikhistoriens kanon inte varit synliga eller särskilt kända. Musiken av exempelvis tonsättarna i de italienska nunneklostren (konsert 2) har visat sig vara affektrik, ur kvinnligt perspektiv förkroppsligad genom sångtexternas starka subjekt och av hög konstnärlig kvalitet. De kvinnliga sångerskor vars repertoar framförts i konserterna 1–5 har haft en hög sångteknisk nivå och de har visat sig vara framstående personer i sina respektive samhällen. Även den kvinnliga mecenaten (drottning Kristina, konsert 5) har varit betydelsefull för skapandet av forum för kvinnliga konstnärer.
Den genomgående täta dialogen mellan text och musik samt de sångtekniska utmaningar som repertoaren erbjuder antyder att såväl sångerskorna som tonsättarna varit framstående konstnärer. Detta framgår även ur samtida skrifter om sångerskornas färdigheter och deras rykte i samtiden.
Avhandling: Sjunga-i-världen – en fenomenologisk betraktelse över sångarens inre arbete
I avhandlingen studerar jag fenomenologiskt sångarens inre arbete och det som föregår rösten. I min forskning har jag utgått ifrån min erfarenhet som sångare specialiserad på tidig musik och genrens typiskt intima konsert- och repetitionsatmosfär. Jag har studerat det inre arbetet genom enheten kropp–andning–sinne där jag utgått ifrån enhetens sidor. Sidorna i denna enhet kan inte skiljas ifrån varandra även om enheten kan studeras ifrån olika synvinklar, i denna process framträder enhetens cykliska identitet. Jag har speglat upplevelsetexter från repetitioner och konserter mot fenomenologiska teorier. På detta vis har den i praktiken grundade enheten kropp–andning–sinne närmat sig det teoretiska sjunga-i-världen. Kropp–andning–sinne är fundamentet för sjunga-i-världen, en term utvecklad utgående från den fenomenologiska traditionen genom Heideggers i-världen-varo (in-der-Welt-sein), Merleau-Pontys till-världen-varo (suis à) och under senare år Skôfs och Berndtsons andas-i-världen (breathing-in-the-world). De två förstnämnda diskuterar inte andningen som en faktor i människans kommunikation med omgivningen, medan Irigaray samt Skôf och Berndtson gör det. För sångaren är andning lika essentiellt som kropp och sinne i förståelsen för och framförandet av musik.
Från det semiotiska chora (Platon, Kristeva) kan inspiration väckas i sångaren. Med inspirationen skapas mening (le sens, Nancy) som utvecklas genom en inhalation i sångaren. Efter en kort stillhet kan tonen tändas. Då har instrumentet tagit emot den första tonen vilket gör att diafragma aktiveras med ett ”klick” inför tonens ansats. I den korta förfonatoriska förberedelsen stillas instrumentet innan en tonkropp kan tändas. Tonkroppen är delad i rummet och kan skapas under optimala förhållanden i kropp–andning–sinne då sångaren är i och till rummet.
Andningen är musikens livskraft i enheten kropp–andning–sinne. I det delade rummet och luften (Irigaray) kan sångaren skapa en vågrörelse av den sammanflätade expansionen och kontraktionen i instrumentet. Andningen inkluderar alla i rummet varför sången är till för alla närvarande. Sinnets betydelse för sjunga-i-världen belyses av hur sångaren är i och till världen, mening skapas och beröring kan ske genom tonkroppen. En inre stillhet i sinnet ger sångaren god koncentration för arbetsprocessen och skapar förutsättningar för närvaro och flow.
Ytterligare information
Kajsa Dahlbäck
kajsa.dahlbäck@uniarts.fi