Veckans alumn Martina Roos: Oändlig hunger att få lära sig mera

|
Blogg

Född i Köpenhamn, uppvuxen först i Schweiz och sedan i Finland. Franska och svenska som hemmaspråk samt engelska, finska och switscherdütsch som omgivningsspråk. Studerat både i Finland och i Frankrike, jobbat som skådespelare, sångare, dansare, manusöversättare, manusförfattare och librettist, regissör, och teater- och sånglärare, och uppfostrat två barn och en hund. Detta allt är Martina Roos liv i ett nötskal.

Flytten till Finland som nio-åring var inte lätt för Roos, och länge kändes det nya hemmalandet som främmande för henne. Hon fann ett slags hem när hon dansade, och antalet träningar blev mer och mer. Drömmen av att få kombinera olika konstarter började gro i Roos, och hon deltog därmed även i kör för att utveckla sin röst. Sitt första jobb hade hon i slutet av gymnasiet i ett projekt kallat Rödluvan, där hon stod som skådespelare och dansare på scén. Runt hela Finland turnerade de i över ett och ett halvt år, allt inpackat i en paketbil. Antalet utmaningar var mer än tillräckligt, och Roos lärde sig på denna tid att anpassa sig till det mesta.

Efter Rödluvan fick hon skriva under ett kontrakt med Svenska teatern där hon fick jobba som praktikant. Detta innebar att hon fick 80% av lönen och 20% skulle användas till fortsättning av hennes professionella utbildning. Roos kunde därmed fortsätta att gå på sina danslektioner samt börja ta sånglektioner. Hon gick även på olika teaterutbildningskurser under somrarna, i och med att törsten att få studera blev ständigt starkare. Efter ett par år på Svenska teatern beslöt hon sig för att börja studera teater i Frankrike, och avslutade därmed sitt kontrakt. Hon var en av de tio få som antogs till Strasbourg teater skolan l’École Nationale Supérieure d’Art Dramatique de Strasbourg, där konkurrensen av att bli intagen var stenhård.

Utbildningen i Strasbourg gav inte precis det som Roos hade hoppats på, men hon tog ut allt det goda hon kunde: möjligheten att lära känna nya fysiska grenar som till exempel aikido, samt musiklektionerna. Fokuset på texten i Strasbourg var mycket stor, vilket Roos nu i efterhand är väldigt tacksam för även om det i det stunden frustrerade henne oerhört. Efter två år avbröt hon sina studier och flyttade tillbaka till Finland där hon togs in på konservatoriet med klassisk sång. Där trivdes hon väsentligt bättre i och med att hon fick sjunga och fokusera sig på musiken. Roos fick möjligheten att spela stora roller i flera opera projekt som skolan organiserade, samt sjöng i flera kammarmusik ensembler. Modern musik blev något hon speciellt tyckte om, i och med att skådespelar bakgrunden kunde då dras till stor nytta. Dessutom kände sig Roos befriad att få använda rösten så som hon ville, i och med att det inte fanns en färdigt stark benämning om hur det skulle låta och icke skulle låta.

Vid sidan om sina studier började Roos att arbeta som free-lance skådespelerska inom huvudstadsregionen, dock mest på Svenska Teatern. Hon översatte ibland skådespel från franska till svenska. Hon gick även så småningom på en skådespelsöversättningskurs på Teaterhögskolan som hon blev väldigt inspirerad av.

Sju år av studier hade gått, och Roos hade hunnit skaffat sig papper som sångpedagog, samt avlagt sina fortsättningsstudier. Hon arbetade därmed som sångerska, som skådespelerska, som översättare och som sånglärare. Intresset för regi väcktes i ca 34 års åldern efter att ha deltagit i en musik-teaterkurs av engländaren Mary Hammond. Från att ha sett musikteater som en underhållningsgenre, såg Roos den nu med helt andra ögon. En djupare insyn på det hela hade uppstått, och hungern att få lära sig mera om det blev så pass stor, att hon for till England för att delta i några kurser. Roos uppträdde därmed allt mera inom musikteaterbranchen, och entusiasmen för den nya världen började även föra henne in på regi som hon blev ombedd att göra, och som hon gladeligen tackade ja åt.

Roos började därmed att regissera allt mera, men bevarade dock samtidigt sin identitet som sångare, skådespelare och pedagog. Ett par år var det mera sång som gällde, ett par år mera teater, beroende på vad som erbjöds och vad hon hade tid med. År 2013 grundades lektoratplatsen i scénframställning för sångare på Sibelius-Akademin vilket hon fick, och på fronten av sin regi-karriär fick Roos möjligheten att samarbeta med Finska nationaloperan och Heureka.

Att få inverka på sitt eget jobb samt att få följa med andras utveckling inom pedagogiken är något hon ser som väldigt lärorikt, i och med att hon får följa med människor från olika åldrar i olika levnadsfacer.

– Jag anser min utveckling vara som en triangel: det personliga, det konstnärliga och det pedagogiska. Då jag utvecklas inom den ena som växer jag i den andra.”

Roos uppskattar sig själv som väldigt lycklig, och är tacksam för allt som livet har gett henne, trots att hon – ironiska nog - sett sig själv som lat och feg största delen av sitt liv. Som åhörare har man ju svårt att förstå varifrån den åsynen har kommit, men den utstrålande värmen och ödmjukheten  som skiner ur henne gör att man förstår varför hon är så omtyckt att arbeta med. Ifall det är som scénpartner, som regissör eller som pedagog spelar det ingen roll. Hon är drottning på allt.